Naturens armé

Promenerande på Karl Johann möter och samtalar jag med en tjej från Amnesty International. Hon är medlemsvärvare. Jag ger henne under samtalet mycket beröm för hennes goda arbete för ‘mänskliga rättigheter’, ett mycket populärt ämne idag.
När jag berättar om min inställning och kunskap i ämnet, och alltmer beskriver mitt cyniska synsätt, om mänsklighetens rovdrift på planeten och kapitalismens utsugning av allt (människor, djur, naturresurser) som kan genera pengar (makt) och att jag är medlem av miljörörelsen och stöder ‘Greepeace’. Ja, då klarnar det lite.

Miljön ligger mig närmast om hjärtat- naturen, djuren, luften vi andas, vattnet, regnskogen…
Vi pratar om ‘Mänskliga rättigheter’- vi borde prata om ‘Mänskliga skyldigheter’ och ansvar att ta vara på Miljön. Vi måste ge Naturen och Framtiden en Juridisk Rätt med en advokat. Eller kanske en naturens armé, gerillakrigföring mot kapitalismens vårdslöshet och tjuveri.

Genom att prata om saken blir inget gjort.
Hur mycket regnskog har avverkats medan vi diskuterat saken? Hur många elfenben har skördats?
Hur många svältande barn har räddats?

Glömskan

Det mörka rummet. Jag låste dörren och gömde nyckeln. Jag glömde var. Där innanför finns de förbjudna känslorna. De dåliga.

Jag lämnade hjärtat, magen och sprang upp till hjärnkontoret. Jag påbörjade boken med bortförklarandet, rättfärdigande förnekelsen av det sanna. Övertygade mig om att: Det godkända är det rätta.

Jag glömde men blev inte fri.Var gång jag hörde en klang från rummet, närmade mig en nyckel, blev jag orolig och flydde- rädslan för det som hördes nerfrån rummet blev allt översvallande ogripbar.

Midsommar

Bildskärmen lyser, till höger om mig pågår en långfilm: Krokodiljägaren. Språket är engelska och musiken dramatisk. I köket hör jag kaffebryggaren pusta ut sin sista ånga och kaffet är klart. Jag känner sinnesro.
Jag saknar inget i midsommarhelgen för jag har fått det viktigaste tillbaka. Mitt liv i drogfriheten, och den friheten ger mig ALLT vad jag vill [Tack gode Gud för det]. Med tre wpBloggar och en massa nya plugins så kommer min helg att vara fylld av kreativitet…ensam? Näe, jag trivs bäst såhär…i egobubblan, själv i kompromisslöshetens rike.
GLAD MIDSOMMAR!

Gråljus

När jag står i köket och fixar med kaffebryggaren, hör jag regnet smattra mot takfönstret. Det drar småkallt, jag tänker: Vad skönt, nu slipper jag ha dåligt samvete för att jag ägnat en solig vårvecka bakom dataskärmen. I Malous pratshow säger gästen: ”Det enda man säkert vet om depressioner är att de säkert går över”- jag känner tröst och tackar Gud. När kaffet är klart och jag sitter i soffan med Emmerdale, inser jag att jag måste ut i regnet för snuset är slut…jag tackar Gud.

Springtime

Varje dag bär natten i sitt sköte.
Ett av de starkaste vårtecknen för mej är den där speciella lukten som kommer när snön försvinner. En lukt av förruttnelse. För att den nya våren ska kunna ta vid måste det gamla dö. I alla fall i vårt klimat. Ävenså i våra liv. När ljuset kommer och solens strålar smälter bort den skyddande vitheten, då känner vi också stanken.