Funderingar om tro och liva u g u s t i n  5 . 2

Den största delen av min tid ägnar jag åt musik. Jag har komponerat i ungefär 30 år så det har
blivit en hel del i diverse genrer under den tiden, allt ifrån punkpop och jazz till svensk folkmusik.
  Nu vill jag få ordning på allt material. Här kommer framledes att finnas ljudfiler, texter och kanske noter bland annat material.

Lyrics

En sökare som trevar sig fram.

När man är programmerad att lära genom sina egna misstag är det lätt att ramla och slå sig. Se bara på det lilla barnet som ska lära sig gå. Det börjar med att, liggande på mage, lyfta på huvudet och se upp från golvet, för att när nackmusklerna växt med uppgiften ta nästa steg- upp på knäna. Här sker en gigantisk upptäckt- barnet kan transportera sig själv genom rummet. Nyfikenheten leder fram till att ta tag i t.ex. en bordskant för att nå upp till något. Ah! Homo Erectus- den uppresta människan är ett faktum. Men för att sedan gå vidare i detta nya tillstånd, krävs mod att släppa taget om den trygga bordskanten. Längtan vidare är nu, trots allt, starkare än rädslan och barnet kastar sig ut i det okända, för att nästan direkt falla platt till marken tillbaka vid starten. Barnet skriker och gråter. Ramlar och slår sig många gånger, men eftersom skaparen vet hur det här ska gå till så lär sig ju också barnet att gå till slut. Undrar ibland om det är människans längtan uppåt, mot högre höjder- närmare Gud som visar sig redan här.

Jag har upplevt mycket av förlorande

och misslyckande i mitt liv. Det började tidigt när jag som 12- åring förlorade min Mor. Sedan dess tycks mitt liv- när jag ser tillbaka- nästan i allt ha drivits av ett sökande efter min mammas försvunna kärlek. Det här har medfört många problematiska relationer. Vilken människa orkar möta detta i närhet och vem kan leva upp till sådana förväntningar? När jag havererade senast mötte jag Gud. Min skapare. Jag insåg att jag inte skulle klara någonting mera i egen kraft. Jag var utled på misslyckanden och Jag/ Bror Duktig kapitulerade. Den förlusten blev en vinst.

Sanningen talar till oss genom våra liv

vare sig vi vill eller inte. Om vi håller ögonen och öronen öppna kan vi se och höra. Tyvärr lever vi i en överstimulerande informationsvärld och för att inte ätas upp av det enorma flödet av världens krafter, tar vi på oss skygglappar. Men när vi gör det hindrar vi nog också, tror jag, Guds röst att tala fritt.

-Vem är det som håller i penseln?

Det är en av mina tidiga förundringar. Långt innan jag blev vuxen. När blir man egentligen det? Ibland kan jag bli berörd nästan till tårar över skapelsens enorma skönhet. Våren, blommor & bin, i fjällen på hösten , en solnedgång. Eller förundras, då jag ser naturprogram på TV, hur fantastiskt komplicerat systemet Jorden är. Ingen dator i världen skulle någonsin kunna styra det. Man kan ana en mäktig skapare bakom allt detta, en skapare med en kärleksfull, dynamisk fantasi, och kraft att vända tidvattnet.

Mörkret & Ljuset, tillsammans hand i hand.

Hur skulle man kunna leva om man aldrig fick sova. Utan törst ingen längtan. Vad bryr jag mej om barnen i U-länderna; när jag stängt av TV:n finns dom ju inte längre i min värld. Vad kan lilla jag göra?

Även en krokig väg har ett mål.

Jag fick ett vykort från en vän med de orden. Ibland kan små saker ha en stor betydelse. Ett vykort. Ett ord av samförstånd. En blick, ett leende. Jag tror det är viktigt att låta de positiva infallen flöda. Man ska inte förringa små saker. Ni vet, många bäckar små bildar sist en å...

När jag ser tillbaka på mitt liv

är det, helt klart, många händelser som lyser i ett nytt sken. Det här känner nog alla igen. När man befinner sig mitt i händelsernas centrum är det svårt att ha perspektiv. Man är liksom fångad i nuet. Och så ska det nog vara också. För mig har det dessvärre ofta inneburit en stark självupptagenhet fokuserad kring mina egna känslor och förnimmelser, som har fått stå som en måttstock för om skeendet har varit bra eller dåligt för mig. Det mesta kretsar kring mitt eget välmående i första hand. Är det så att jag gör bra saker för att jag vet att jag mår bra av det?

Friheten har ett dubbelansikte

- frihet från och frihet att... När livet känns som en boja om foten ropar jag hö efter frihet. Frihet från ekorrhjulet, frihet från oket som tynger ner mig till en nivå där jag inte kan prestera mitt bästa. Är jag inte skapad för ett annat liv än detta slaveri? Det ska vara gott att leva! Talar man sedan med en arbetslös så får man så klart ett helt annat perspektiv på saken. Rätten till. Ja nog är det så, men det finns en möjlighet till förändring. Det finns alltid en möjlighet att ta ett steg åt sidan, gå utanför stigen, stanna upp och se hur mycket vackert skogen har att erbjuda. Svårigheten, fast styrkan, ligger väl i att kunna överlåta sig helt, att bli svag som ett barn- släppa kontrollen...

Vi kan ta och ge

så länge vi vill ha. Är detta endast ren och skär egoism? I den här låten handlar det om hunger och längtan. Hungern är den bästa kryddan. Om du nån gång har fastat, vet du hur underbart fantastiskt en vanlig knäckebrödskiva kan smaka. Hur obeskrivligt är inte ett glas vatten efter att ha vandrat i en öken. På samma sätt fungerar det när vi avstår från något vi har begär efter. Någon skrev "att älska är att kunna avstå från den älskade". Paradoxalt. Sanningen är paradoxal utifrån våra mänskliga hjärnors förstånd. Hur ska man kunna uppleva ljuset om det inte finns ett mörker? Hur kan vi längta om det inte finns en hunger. Övermättnad däremot är som döden och ett resultat av egots frosseri och syndens lön. Ordet synd betyder "att missa målet.

En gammal låt

med ny text. Förut hette den "Hold me, babe". Den nya handlar om samma sak, trygghet. Fast den nya tryggheten finns i Guds röst, i tilltalet som lyser, som en spotlight, på min väg. Men i den bullriga världen kan det vara svårt att uppfatta en stilla susning. Därför uppmanar jag Dig att söka dig ut i Naturen där blommornas doft eller fåglarnas sång kan vittna för dig.

Frälsningen kan inte schemaläggas.

Inte heller kommer den att ske en annan gång. Det är NU som gäller. Det handlar om att göra ett vägval. Men då Gud är i allt är ju allt i Gud, då leder ju alla vägar till Gud?! Rent teoretiskt ja. Även en krokig väg har ju ett mål...Men nu är det så att allt är inte gott. Det finns nåt som heter ondska. Det kan väl alla människor erfara. Våld föder våld och kärlek föder kärlek. Människan är skapad med en fri vilja, sådan är Guds kärlek. Gud skapade inga robotar som bara kunde göra det goda. Varför? Käreken kan inte tvingas på någon inte heller tvingas ur någon. Den måste få flyga fritt som en fjäril om sommaren. Vem har hjärta att rycka vingarna av fjärilen? Det finns bara ett ord och det är ondskan.

Tänk om det bara blir svart

när man dör. Det var en vän som inte insåg ljusets kraft som hela tiden upprepade denna fras. Diskussionen hamnade i ett status quo. Kanske är det så att det är jag som famlar i mörkret? Bara Gud vet svaret. Jag tror styrkan är att, om man fokuserar sig på ljuset så smittas man också av det. Somliga kallar det för ljusterapi. Vad är nu återigen ljuset? Jo, att vi genom att vi låter oss räddas undan helvetet genom dö bort från egofixeringen . Människans inre har inte förändrats så mycket på 2000 år. Hur länge ska vi fortsätta att korfästa sanningen genom att låta mörkret härska i vårt inre och i världen? Att tro på Guds Ord frigör positiv energi, renar oss från en massa slaggprodukter som kommer av att vi sysselsätter oss så mycket med det som egentligen är ovesäntligt.

Ett ouppfunnet rockriff

fick ge namn åt denna låt. Återigen handlar det om tid. Den här tiden vi har på jorden är den enda säger Guds ord. Det är nu vi lever för att leva, på det här jordiska sättet. Alltför mycket tid går åt till att lösa problem som uppkommit på grund av att människan inte låter sanningen bestämma, tyvärr. Ännu ett tyvärr uppstår när skeendet redan är förutspått av profeterna. Men man kan trösta sig med att allt ingår i planen och för dom som tror på sanningen väntar befrielsen. Vad tror du om tro?

Lusten.

I lustgården levde vi som barnen. Oskyldiga. Nakna och rena och oblyga. Det var först genom syndafallet som Adam och Eva såg sin nakenhet och ville dölja sin blygd.

Tänk att det förflutna

kan ha en sådan makt. Jag menar, det som har skett kan man ju inte göra något åt. Ändå kan man älta saker om och om igen och låta detta suga musten ur det aktuella, det verkliga.

En sång om en mardröm har förvandlats

till en ljusdröm. Det forna "svarta hålet ofyllbart av tomhet" verkar inte längre existera och ångesten är som bortblåst. När jag vaknar på morgonen i mitt sovrum är luften fylld av en syrefattig unkenhet. Mina snarkningar har satt dammet i vråna i omlopp. Men jag känner inte doften förrän jag varit i köket och kommer tillbaka. Då banar jag väg fram till fönstret och när jag tar tag i handtaget och öppnar fönstret strömmar frisk luft emot mig. Härligt! Nu vaknar jag till en riktig vakenhet och känner direkt hur hela jag syresätts. Jag ser fram emot en ny dag med oändliga möjligheter. Tackar min Skapare.
Sådan är upplevelsen av Den Helige Ande, som gives till alla. Priset är mitt högmod.

Varje dag bär natten i sitt sköte.

Ett av det starkaste vårtecknet för mej är den där speciella lukten som kommer när snön försvinner. En lukt av förruttnelse. För att den nya våren ska kunna ta vid måste det gamla dö. I alla fall i vårt klimat. Även så i våra liv. När ljuset kommer och solens strålar smälter bort den skyddande vitheten, då känner vi också stanken.