Kaninernas ö- Gåsören.

Solen hade varit uppe ett bra tag, och det vill inte säga lite eftersom vi bodde i midnattssolens land. Vi hade bestämt oss dagen innan att segla ut till Gåsören och undersöka kaninerna. En granne till oss, som var lots, hade berättat för min farsa att de hade planterat in kaniner för att jaga med hagelgevär. Det hela lät lite konstigt. Kaniner lever ju inte vilda här uppe.
Gåsören ligger på tretimmars seglingsavstånd i sjöbris som betydde motvind. Jag var nere vid bryggan och höll på med lite förberedelser när Erik dök upp.
- Vad lång tid det tog för dig, då.
- Ja, farsan behövde hjälp med en grej.
- Jaha. Jag har öst och tvättat lite. Det regnade som fan inatt. Jag vaknade av världens
skvalpande på altan. Det är ju plåttak där.
- Jag hörde inget.
- Nä. Är du klar så far vi.
Vi kastade loss från bryggan. Jag tog årorna och vände fören mot utloppet. Erik tog hand om tamparna.Eftersom man för några år sen hade byggt en väg rakt över Killingörviken måste vi ro under bron ut till Siporexkajen för att rigga; sätta upp masten och sätta seglen alltså.
Siporex var en fabrik som tillverkade byggstenar, såna där som man kunde använda som kritor och rita på asfalt med, som de skeppade iväg från kajen eller körde med tåg över bron. Kajen var perfekt. Den var 1,5 meter hög och det gjorde det lättare när man skulle resa den sex meter höga masten. En tog vanten, vajrarna man stagar upp masten med, och klättrade upp för stegen bara. Sen gick det bra att få den ner i hålet och låsa fast den i mastfoten.
   När stagen var fastskruvade och spända och seglen var uppe gick det fort. Erik gjorde loss och hoppade ner i mitten vid masten. Vinden kom rakt utifrån havet. Jag föll av från vindriktningen och gippade över bommen. Vi skotade hem och lovade upp i vind med sikte på Kejsar Ludvigviadukten på andra sidan viken. Vinden hade ökat och med den avdriften så vi hamnade nedanför viadukten, vid stora hamnkajen. Det låg ett skabbigt fartyg inne som såg ut att komma från nån öststat. Det luktade svavel från Rönnskärsverken. Röken från skorstenarna låg rakt på oss.
- Vad är det där för flagga?
- Det vete faan. Ser rysk ut.
- Nää, den är röd med hammaren och skäran på.
- Ja, det är väl några andra kommunister då.
- Är du beredd? Nu ska vi snart slå.
När man kryssar mot vinden måste man segla sick-sack. Erik, som var gast och skötte focken, lossade skotet i skotråttan i precis rätt ögonblick när båten passerat vindögat och skotade hem. Jag styrde och skötte navigeringen- det var ju min båt. Jag sa till Erik:
- Ta hem mer så kommer vi lite högre.
- Okej. Fan, man får ont i händerna.
- Det finns nog ett par handskar under luckan.
- Kolla in cisternerna i oljehamn. Undrar hur mycket en sån där rymmer.
- Jaa, hundra tusen, nää miljoner liter säkert.
- Få se. Dom är väl tjugofem meter höga och ungefär lika breda, det blir…
- Ja det kan du ju roa dig med att räkna ut. Jag orkar inte tänka på matte nu. Skit i det, såg du filmen igår?
- Det borde bli 3 gånger 12 i kvadrat gånger 25…
- Jajaja…

Ju längre ut vi kom desto större blev vågorna och jäms med lotsplatsen fick vi det jobbigt. Där tog viken slut och hela havets kraft kom oss till mötes. Båten krängde och slängde i sjön så vi fick båda agera burkslavar för att inte tippa. Vi tog ner focken men då gick Svalan, som båten hette, inte alls bra. Hon blev instabil och lovgirig så vi bestämde oss att gå in till lotsstationen och reva storen i stället. Vi föll av och jävlar vad det gick undan på slör (vinden snett bakifrån). Fort var det gjort och vi la till i lä bakom lotskuttern. När vi pustat ut en stund sa Erik:
- 432 gånger tjugofem.
- Vad då?
- Har du en penna?
- Va faan, lägg ner det där. Leta reda på en blå, tunn tamp på tre meter i förluckan i stället.
Jag ska visa dig hur man revar ett segel.
- Är det den här?
- Bra. Tack. Som du ser är det stansade hål i storseglet. Man trär tampen genom, så här. Sen knyter man ihop så mycket man vill ta bort av segelytan, vi testar med två hål. Då tar det inte lika mycket vind och det lutar mindre. Man kan ju reva focken också men det gör vi där ute om det behövs. Båten går mycket stadigare med båda seglen uppe. Okej? Då far vi igen.
   Vi var snart tillbaka där vi hade vänt och nu gick Svalan mycket bättre men vi fick ändå hänga ut från relingen och burka. Som motvikter. Vi passerade ”Döda skogen” på Näsudden. Den hade fått namnet efter att ha legat alltför nära Rönnskär alltför länge. Vid sydlig vind blåser skorstensröken rätt på skogen och träden stod nu som bladlösa skelett, ingen vacker syn. Men vi fortsatte med gott humör. Det blev en tuff och blöt resa innan vi kom i lä igen. Vågorna var över en meter höga och vi blev genomblöta. Vi fick ta fram hinken att ösa med vilket inte var så lätt som det låter. Erik höll nästan på att ramla överbord.
Den gamla stenhamnen på Gåsören bjöd på ett tryggt och efterlängtat skydd mot den friska sjöbrisen som låg på utifrån Bottenviken. Seglatsen hade tagit nästan tre timmar. I munnen smakade det hav. Klockan var ett och vi var hungriga.
-Tiotusenåttahundra! Kubikmeter.
-Gånger tusen.
-En miljon åttiotusen.
-Det var ju för fan det jag sa. Ska vi inte ta och käka några mackor.
-Jaa! Sen går vi på kaninjakt, he he.
-Nää, det blir ju tio miljoner åttahundratusen liter. Ja, ja, ja…
   Vi lät seglen sitta kvar men nedhissade sen åt vi två ostmackor var och drack kaffe på kajkanten. Kläderna torkade snabbt i solen och vinden. Jag öste och torkade rent i båten och la alla tampar i ordning. Det hade min farsa lärt mig när jag var liten- shipshape heter det. Man ska lämna båten klar för avfärd. Erik skickade ner fikaväskan och jag låste luckan. När vi lämnade båten på väg upp mot husen kom en flock med kråkor flaxande och kraxande utifrån havet. Märkligt. Vi tänkte inte så mycket på det just då utan fortsatte på den spångade gångvägen upp mot utkikshuset. Där stod fyren. Vit och röd som en jättelik polkagrisstång som tålde alla friska vindar från havet. Det gick vita gäss på vågorna. Håret på armarna reste sig och huden blev knottrig. Åt andra hållet smältverket med sina rykande utsläppsrör.Vi sökte skydd i lä bakom byggnaden. I den värmande solens sken såg vi skeppet inifrån hamnen stäva ut i farleden. Kråkorna kraxade från skogen mitt på ön.
- Visst är det konstigt. Här brukar det ju bara finnas måsar.
- Jaa. Dom kanske jagar kaniner. Kaninungar.
- Tror du det. Ska vi gå och kolla?
- Ja, men vi smyger från läsidan. Då känner dom inte lukten.
   Vi gick samma väg vi kommit, på spången, förbi två röda redkapsbodar som såg ut att vara
nymålade. Mellan dem låg bojar och bojstenar, prickar och diverse material som lotsarna använde för att märka ut farlederna. Vi fortsatte ner mot stenstranden i lä nedanför skogen. Vi hoppade på stenarna fram till ett stenblock som var jättelikt. Bara inlandsisen kunde haft kraft att flytta det dit. Om det inte alltid hade legat där. Vi såg ännu en kråkflock komma flaxande inifrån fastlandet, förmodligen kom de ifrån soptippen vid Snesviken. Vi kunde höra kraxkörens oljud inifrån skogen blandas med vindens blåsande till ett rasslande. Båten låg säkert fastgjord i stenhamnen och det började kännas mer och mer overkligt när flocken med flaxare passerade ovanför våra huvuden mot skogen. Vi kikade fram bakom stenen och såg hundratals kråkor samlade i en glänta. Trädtopparna runt omkring var fulla med svarta siluetter som såg ut att vara åskådare till nåt som hände i mitten av gläntan.
- Ska vi gå närmare?
- Kolla där borta.
Erik pekade mot norra sidan av dungen där det stack upp nåt slags fundament av cement.
- Det kanske är nåt militärt.
- Jo säkert, det finns skyttegravar på Kallholmen så det finns säkert här också.
- Vi sticker dit. Vi tar strandvägen.
Vi sprang ner och hoppade hundra meter till på stenarna. Fåglarna skulle inte känna lukten av oss i den friska motvinden, men det kom ännu en flock inifrån land. Ingen av oss visste väl egentligen nåt om kråkors luktsinne. I en rush förflyttade vi oss till fundamentet och hoppade ner i, nåt som mycket riktigt var, ett skyttevärn. Det var som en källare på 8 m2 med ett tak över ena fjärdedelen. Det låg en påse med rostiga burkar i ena hörnet och på kortväggen satt ett ståljärn. Det såg ut som ett dörrvred.
Vi tittade upp över värnet och såg gläntan. I mitten låg en stor sten och på den stod några fåglar. Runtom hade hundratals kråkor ställt upp i nån slags spiralformation. De rörde sig rytmiskt som om de marscherade.
- Vafan är det som händer?
- Jävligt skumt, faktiskt.
Spiralen med silvergrå och svarta fåglar ringlade från skogsbrynet och in mot stenens ena kant där en öppning fanns. Där gick kråkorna två och två ner i en trappa. Nya flockar anlände hela tiden och anslöt till ledet. Vi satte oss ner på cementgolvet. Omtumlade. Erik hade ett skräckslaget uttryck i ansiktet, han såg ut som jag kände mig. Vi tittade på varandra. Ingen sa något på en stund, det enda som hördes var rasslandet av Kraa- kraa.
- Undrar vart kaninerna tagit vägen, egentligen?
- Det kanske var ett skämt, från början.
- Nää, knappast.
- Vi kollar den där dörren. Den kanske leder till nån grotta under stenen.
- Nja…pallar vi det? Jag tycker det känns farligt. Tänk om kråkorna är där.
- Ja, men vi smyger. Jag har en kniv, hämta en pinne eller nåt att vifta med, så försöker jag få upp dörren…….Kom hit och hjälp mig. Den verkar gå att öppna.
   Vi drog och slet och snart hade vi baxat upp en så stor öppning att vi kunde krypa in. Det var beckmörkt först men när ögonen anpassat sig kunde vi urskilja en gång som ledde framåt, djupare in i mörkret. Ett ekande sorl, som av dova trumpeter, steg upp från underjorden när vi närmade oss en trappa. En strimma ljus syntes därnere, där trappan slutade. Vi fortsatte neråt och kände en sötvarm doft växa sig tjockare ju närmare vi kom, vad som nu fanns därframme någonstans. Det ekande ljudet blev starkare och vi kunde höra att det var fåglarna som kraxade. Jag snubblade på en tröskel och kvävde en svordom när knäet slog i en dörrpost.
   Ljuset blev lite starkare när vi kom in i ett stort förrådsrum. En spiraltrappa ledde upp till taket där en öppning släppte in dagsljuset. I öppningen rörde sig de svarta siluetterna rytmiskt neråt, ännu längre ner än där vi stod. Det fanns ett räcke som delade av lokalen en bit fram och vi drog oss närmare för att se bättre. Överallt stod trälådor med svenska flaggan stämplad på ändarna. Vi befann oss på ett etage. Det var det översta av tre och på de undre satt kråkorna runt ett podium mitt på golvet längst nere. Där brann en eld och vid den satt en krokig man med hög hatt. På hans axel satt en jättekråka. Mannen satt helt stilla medan kråkan tycktes ge order till den närmaste kretsen nedanför podiet. Det verkade som om de väntade på att lokalen skulle bli fylld.
Plötsligt smällde luckan i taket igen och det blev mörkt. Det enda ljuset kom från den flammande elden därnere. Jättekråkan höjde ena vingen och de övriga fåglarna tystnade. Erik och jag tittade på varandra och såg ut som en blandning av utrops- och frågetecken. Luften var tung av rök och någon svårbeskrivlig doft, som bränt hår ungefär. Mannen med hatten höjde sin arm och reste sig upp. Han började sjunga toner med en basröst som fick luften att vibrera i lokalen. För varje fras om fem toner höjdes tempot och efter en stund var det som ett smatter som gjorde ont att höra på. Då började kråkorna stämma in i oljudet en efter en. Till slut blev det olidligt att stanna kvar och som på given signal drog vi oss tillbaka mot trappan. Vi ville ju inte gärna bli upptäckta i det läget. När vi gick uppför trappen kände jag hur upphetsningen sakta förvandlades till panikartad skräck och vi ökade tempot mot utgången.
Ute i friska luften i skyttevärnet tog vi några djupa andetag, såg oss omkring och sprang tysta raka vägen till hamnen och båten. Allt var klart för avfärd. Snabbt kastade vi loss, hissade seglen och lämnade kajen bakom oss. Det var inte förrän vi kommit ut ur lä och fått den friska vinden i aktern som någon kom sig för att säga något. Vi var på väg mot Rönnskär och fastlandet. Siporexkajen låg ännu en timme bort.
- Alltså…Fy faan! Vilken grej.
- Vilken gubbe! Visst var det en människa?
- Jaa, jag vet inte vad jag ska säga.
- Hur faan ska man kunna berätta det här för nån? Jag tror ju knappt själv att det är sant.
- Ja men, vi var ju ändå två som såg.
- Men vad var det vi såg då?
- Jaa.
Vi brast båda två ut i ett gapskratt och höll nästan på att tippa med båten i en vindby. Det gick fort på slören och det var tur att vi hade revade segel. Det hade kunnat sluta illa om vi tippat i det vädret och utan flytvästar. Klockan hade blivit fem på aftonen och hemma vankades en sen middag. Vi återvände sakta till verkligheten.
- Jag tror vi tar ner focken och tar det lilla lugna. Vi har ju medvind.
- Och solen i ryggen.
- Och hemlängtan.
Vi skrattade igen. Erik tog ner focken, vek ihop den och stoppade den under luckan. Han tog fram termosen och två muggar och sa:
- Ska vi ta det sista kaffet?

/Fredrik Augustin 2001

t i l l b a k a