Fiskarna

Jag kände mig otroligt rastlös.
Jag lyfte på telefonen och började beta igenom kortnummerlistan. Var det inte bio, video eller parmysarkväll så fanns det alltid något som gjorde att mina kompisar var upptagna. Jag var sugen att hitta på något kul som omväxling till att sitta och snöa framför datorn. Sista namnet på listan var en ganska ny bekantskap. Jag skulle inte använda ordet kompis men vi hade träffats några gånger på puben och haft ganska roligt- vi hade i alla fall växlat telefonnummer. Okej, jag ringde upp. Det gick fram många signaler innan en flåsande röst svarade:
- Hallå.
- Ja, var har jag kommit?
- Till Medioterna, redaktionen.
Nu kände jag igen rösten. Vi hade suttit och spånat flera gånger om detta. Medioterna, ett mediaföretag som skulle syssla med webbdesign, reklamtryck, radio, ja det skulle bli ett multimediaföretag utan like.
- Tjenare, det är Lars. Läget.
- Aa, det är rätt lugnt. Jag var ute igår.
- Haru lust att hitta på nåt. Nåt kul?
- Ja, vad skulle det va då? Inte puben ikväll för mig.
- Nae, vi gör nåt udda. Har du några fiskegrejer? Jag vet ett garanterat laxställe.
- Nää. Sen är det ju mörkt snart.
- Det är det det ska vara. Du får låna grejer av mig. Ta cykeln.
- Tja, varför inte.
Vi bodde inte så långt ifrån varandra så vi bestämde att träffas vid Manhemskajen på en halvtimma. Det var höst. Det började skymma. Jag drog på mig långkalsongerna, plockade ihop fiskegrejerna och rullade sakta de två hundra metrarna ner till kajen. Efter en kvart kom Harry rullande och jag hade redan börjad frysa lite av att stå still.
- Okej, kom igen nu så cyklar vi. Jag vill få upp värmen.
- Vart ska vi?
- Här, du får ta dina grejer. Vi ska en kilometer uppströms.
- Okej.
Det var egentligen två kilometer men jag drog en underdrift för att slippa diskussion. Jag var rastlös och spänd att komma till fiskarfänget. Jag lät bli att berätta vilken typ av fiske vi skulle ägna oss åt också, den är nämligen inte så godkänd. Men, va faan, lite roligt måste man unna sig ibland och lite sann spänning. Vi gav oss iväg och jag tog täten. Vi tog förstås cykelvägen, strandpromenaden och när vi närmade oss centrum märktes det att det var lördagkväll. Vid brinken kunde vi höra ljudet av upprymda människor. De skrattade och några sjöng i kör:”I natt är jag din…”, typiska utgångare köande på väg till Statt. Det var spännande att cykla i mörkret. Som en betraktare, åhörare utan att synas eller delta i nattlivet. Vi var ju på väg till det hemliga fiskarfänget.
När vi passerade Nordanå och det satt några vid en brasa och värmde sig, då blev det ännu mer spännande.Vi ville inte bli upptäckta med fiskegrejer i mörkret på väg upp mot dammen, så vi lämnade strandpromenaden och tog vägen runt Nordanåteatern istället. Vi lyckades ta oss förbi Bonnstan osedda och snabbade oss ner till mörkret igen vid Kyrkholmen. Jag hade fått upp värmen rejält och pulsen var hög.
- Ja, nog blev jag varm i alla fall.
- Varför har vi så bråttom?
- Det är bäst om ingen ser oss.
- Varför det?
- Jaa, vi ska tjuvfiska. Men om vi åker dit så är det ju mina grejer som ryker, men det är
lugnt.
- Tjuvfiske. Vad spännande. Det har jag aldrig gjort förut.
Harry var inflyttad från Stockholm och hade knappt hållit i ett spö förut. Under resten av cykelfärden instruerade jag honom i den icke ädla konsten ryckfiske. Jag hade själv bott i huvudstaden i några år och där faktiskt provat på att rycka strömming nere vid Stadsgårn. En gång fick vi en full hink på en timme. God matfisk.
- Du som är från Stockholm har väl ryckt strömming nån gång.
- Ja, när jag var liten, med farsan ute i skärgårn.
- Bra. Det vi ska göra nu är ganska likt det men fiskarna är femtio gånger större. Jag har
gjort färdiga tackel med sextio grams bly och trekrokar. Det är bara att slänga ut och låta
grejerna sjunka till botten och så rycka, stegvis upp mot ytan. Du måste hålla koll så att vi
inte trasslar ihop tacklen då blir det ett helvete. Sen måste vi ha koll på bron över dammen
så att ingen kommer. Det brukar patrullera kontrollanter men knappast en lördagkväll. Man
vet aldrig.
Vi närmade oss dammen och parkerade cyklarna hundra meter nedströms i skogen. Jag hade varit med några kompisar där förut så jag visste vilken väg vi skulle gå för att inte bli upptäckta. Ner mot badplatsen. Vid älvsbrinken vid brofästet fanns en stig upp till bron. Det hade börjat växa dimma i luften och det var perfekt. Vi smög fram mot bron. Stannade och lyssnade efter bilar. Kusten var klar och vi rusade över vägen och hoppade ner på andra sidan.
Det kändes som att vara med i en film från femtiotalet. Dimma, mörker och det gula ljuset från gatlyktorna softade i diset. Ljudet av det dånande vattnet i dammen och känslan av att vara på flykt, jagad. Vi gömde oss i en dunge av små träd och vande ögonen med mörkret. Hjärtat dunkade.
- Spännande va. Där borta är spegeldammen där vi ska fiska. Vi gör grejerna klara här
innan vi går dit sen ställer vi oss på varsin sida. Om du får nåt så ropar du så kommer jag
med huggkroken. Okej.
- Fan, man skulle haft handskar.
- Shit. Vi behöver inte fiska så länge.
- Vet du vad jag tog med mig?
Harry tog fram en plunta ur innerfickan som var full med Whiskey. Underbart. Vi tog några klunkar var och det hettade till i magen. Snart spred sig en värme och ett lugn i hela kroppen. Känslan av mystik förstärktes och vi skred till verket. Jag visade Harry ett bra ställe att stå på och gick själv runt till andra sidan. Dammen var cirkelformad med en diameter på sådär trettio meter. Nerifrån forsen kom laxtrappan och fiskarna, från andra hållet ett inlopp från älven uppifrån. Den fungerade som en rastplats för laxarna där de vilade sig innan de fortsatte den långa färden uppåt fjällvärlden där lekplatserna väntade. Det är märkligt att de alltid återvänder till den plats där de blivit födda; hur hittar de egentligen? På sommaren är de ju långt ute till havs och käkar räkor. Otroligt.
Där jag stod i mörkret hade jag perfekt utsikt över bron och eventuella bilar som kunde komma med kontrollanter.
- Harry! Hur går det?
- Ingenting än.
- Inte här heller. Fan vad god Whiskeyn var. Finns det mer?
- Visst, halva pavan. Men vi sparar ett tag.
- Om det stannar nån bil så måste vi hålla käften och stå stilla.
Eftersom forsen dånade så halvskrek vi när vi pratade och det var inte bra. Om någon kom på cykelvägen från andra hållet skulle de höra oss hur lätt som helst och då var det kört. Jag tänkte igenom eventuella flyktvägar till cyklarna, uti fall att.
- Harry! Vi pratar inget mer nu och om nån kommer så bit av linan och kom hit direkt. Jag
vet vilken väg vi ska ta.
-Okej.
Dimman tätnade och mörkret blev kompakt. Gatljusen på bron såg ut som diffusa stjärnor och det enda ljudet var fiskelinans vinande blandat med forsens radiobrus. Ibland hördes ett lätt plums när blysänkena träffade vattenytan. En lång stund stod jag så ryckande tänkande. Jag kom att tänka på min tjej som hade åkt till Italien för en vecka sedan. Hon skulle vara borta en vecka till. Just då när den råkalla kylan trängde innanför skjortan och händerna stelnade mer och mer kände jag en oerhörd saknad. Fan vad skönt det hade varit med en parmyskväll i soffan framför en film, en popcornsskål och henne i famnen.
Plötsligt knakade det till i skogsdungen bakom mig. Jag väcktes ur mina drömmar och fick fjärilar i magen. Hjärtat dunkade. Jag stod blixtstilla och lyssnade. Det knakade igen. Jag drog fram kniven från bältet beredd att skära av linan och fly. Knakandet närmade sig.
- Lasse var är du?
- Helvete! Var det bara du. Jag trodde…
- Det börjar vara dags för en värmande klunk. Det är ju skitkallt.
- Mmm. Har du känt nåt?
- Inte ett smack. Här, ta resten.
- Tackar. Nej det är konstigt. Här brukar det alltid stå en massa lax och öring.
- Tyst!
Uppe på bron såg vi två ljuspunkter som rörde sig. En bil kom på norra sidan. Den saktade in och en bil till kom på södra sidan. De möttes vid gatlyktan rakt ovanför dammen och stannade. En bildörr slogs igen men det gick inte att se vad som hände däruppe.
- Nu är det dags att dra. Gå till ditt spö och vänta så kommer jag efter.
Harry smög iväg och jag skar av linan och packade snabbt ihop grejerna. Harry hade vevat in tacklet men jag skar av och slängde allt i vattnet. Det skulle bara ställa till med trassel och problem. Vi stod en stund tysta och stilla och spanade och lyssnade upp mot bilarna. Ingen förändring. Vi gick igenom flyktplanen. Jag kände till omgivningarna och vägarna bäst.
- Okej. Nu måste vi fly. På riktigt alltså. Om vi åker fast så är det inte bara grejorna som ryker. Nej, dessa herrar är inte att leka med, vi åker säkert på stryk om de inser vad vi hållit på med. Kom ihåg. Smyg och håll dig tätt bakom mig. Jag vet vilken väg vi ska ta. Vi tar samma väg som vi kom från cyklarna.
Vi tog en omväg bakåt och stannade bakom buskarna nedanför brinken. Andades ut och lyssnade på helspänn. Inget, bara forsen. Vi smög på alla fyra uppför brinken. Vi var tvungna att korsa bron för att komma till andra sidan av älven. Uppe vid vägräcket såg vi att bilarna stod kvar; två vita och två röda ljuspunkter i dimman. Nu frös vi inte längre. Jag drog Harry närmare och viskade:
- Tror du att dimman är tillräckligt tät så att de inte ser oss?
- Kanske. De står ju under gatljuset också.
- Jaa, det är ju mörkare här. Om vi går lugnt och fint rakt över. Inga hastiga rörelser så kan
det gå. Ska vi ta en rövare?
- Okej.
Vi samlade oss ett ögonblick och nickade i samförstånd. Försiktigt klev vi över räcket och tassade över till andra sidan, klev över och sjönk ner i det fuktiga gräset. Pustade ut. Då hörde vi hur en bil startade och rusade motorn. Nu var det bråttom.
- Järnet Harry! Ner till stigen i skogen!
Vi rusade och halkade oss ner till stigen och sprang in i skogen. När jag vände mig om såg jag ena bilen köra sakta förbi stället vi nyss satt på. Vi stod stilla och såg att bilen satte fart över bron. På norra sidan fanns en avtagsväg som ledde ner till badplatsen där vi hade cyklarna. Hur faan skulle vi göra?
- Helvete! Jag glömde spöet på andra sidan bron.
- Skit i det. Det kan vi hämta i morgon. Vi gömmer alla grejer här i skogen och tar oss så
snabbt vi kan till cyklarna. Vi kan hämta dom nån annan gång. Håll ögonen öppna. Kom
nu.
Det var en bit att gå och vi försökte hålla oss lugna. När vi kom till skogsbrynet stannade vi. På gårdsplanen framför badcaféet såg vi samma ljus igen: två röda och två vita. Vi hade kommit en bra bit ifrån den dånande forsen och kunde höra mumlande röster. Vi hörde inte vad de sa men det var två mansröster.
- Shit, det är dom. Vi gömmer oss där borta och avvaktar.
Vi tog plats bakom en hög med sprängsten vid kanten av grusplanen. Det var nog gamla rester från dammbygget. De var grå och fyrkantiga och hade sådana där runda borrmärken. Gräset var högt och fuktigt. Ingenting hände på en stund och svetten som runnit utefter ryggen fick så sakteliga samma temperatur som det råkalla höstmörkret. Klockan var halv tolv och jag undrade hur länge vi skulle palla att sitta kvar.
- Är whiskeyn slut?
- Jag vet inte. Det var du som tog det sista.
- Titta efter.
- Tjaa, det kanske finns en klunk att dela på.
Spänningen började försvinna ur kroppen och strax hörde vi hur bilarna startade och körde iväg. Vi tittade försiktigt fram ur vårt gömställe och mycket riktigt; där försvann fyra röda ljus in i dimman och mörkret. Pärsen var över. Vi kunde ta oss till cyklarna och trampa iväg nerströms efter strandpromenaden, nerströms mot staden ner till en varm lägenhet.
- Du jag har öppen spis och björkved.
- Fan vad skönt det skulle vara.
- Jag har lite survin också, tror jag. Vi kan spåna på Medioterna. Hemsidan.
- Vi kan ju alltid skriva en fiskarhistoria, ha ha…

Nästa dag låg jag kvar länge i sängen. Det kliade i näsan och jag hade slem i halsen. Jag hade dragit på mig en förkylning så klart. Jag låg hela dagen under täcket och glodde på burken. Steg bara upp för att fixa kaffe och en dubbel Treo. Jag hade huvudvärk efter survinet som hade visat sig vara två liter kvar i dunken. Vi sparade inget.
På måndagmorgonen kändes det lite bättre. Jag steg upp, gjorde kaffe och hämtade Norran. På förstasidan stod det att man hade sprängt en knarkliga och tagit två misstänkta på bar gärning under lördagsnatten efter en tids spaning. De hade bevismaterial i sina bilar när de greps vid Mobacken i Skellefteå. Jag kastade mig på telefonen och ringde Harry.


/Fredrik Augustin 2001

t i l l b a k a