Fågeln vid sjön
Det var på sommaren.
Jag hade hyrt en liten stuga vid Hellasgården mitt i det grönområde som kallas Nackareservatet. Separationen med min dåvarande familj var i full gång och eftersom jag inte lyckats få tag på någon lägenhet, vilket inte var det lättaste i Stockholm, hade jag fått hyra in mig i en arbetskamrats kolonistuga. Den låg vackert vid en sjö i en vik bland andra stugor, lövträd och buskar.
   En del av betalningen bestod i att sköta om odlingarna på lotten. Att vattna och rensa ogräs, inget särskilt betungande i sig men för var dag som gick kände jag en irritation växa inom mig. Jag kunde inte sätta mig och vila utan att det ryckte i mitt vänsterben. Det kittlades som myror och att jag blev tvungen att ställa mig upp och hoppa på tå för att klådan skulle släppa för en stund. Jag hade varje natt den senaste veckan vaknat med ett ryck, kallsvettig av en mardröm. Alltid samma dröm och alltid klockan tre på natten och alltid följde ett eko av ett skrikande barn med ur drömmen och svävade ut i dimman över vattnet på sjön som syntes vid skogsbrynet.
   I drömmen hör jag ett ljud nerifrån en obekant källare. Jag letar febrilt efter nergången och till slut, under en köksmatta och igenskruvad, finns en lucka. Då kommer nästa problem: att hitta något att bända upp luckan med. I garaget på gården står en gammal svart Opel och rostar. Där hittar jag en skruvmejsel som, medan jag går tillbaka till köket, förvandlas till en nyckel som passar till en dörr som leder upp på en vind. Där, mitt bland kistor och spindelväv, står en spegel med guldram och det far en iskall rysning genom min kropp när jag ställer mig framför den. Den ger ingen återspegling. I samma ögonblick hör jag ett barn skrika långt under mig i källaren. Jag springer ner till köket. Där sitter en obekant fågel i det nu öppna köksfönstret. Stor, blå och rufsig som en tovig hund. Den sitter blickstilla och tyst och bara stirrar mig i ögonen.Barnet skriker fortfarande nerifrån källaren. Det är då jag vaknar- ångestsvettig. Likadant varje natt.

Det var nu fredagkväll och jag hade bestämt mig för att inte väckas av drömmen. Denna helg skulle jag ägna åt redlös och drömlös sömn, så jag hade bunkrat upp med två flaskor Renat brännvin och mineralvatten. Det första jag gjorde när jag kom till stugan var att sprätta en av dem och blanda en rejäl grogg. Jag sjönk ner i länsfåtöljen vid fönstret och skådade ut över sjön medan jag långsamt bäddades in i ett befriande bomullstäcke runt mitt utvakade och förvirrade sinnestillstånd. Jag tänkte på mitt liv, min familj och mitt arbete. Vad skulle jag egentligen göra av mitt liv? Jag hade ju halva livet framför mig.
Jag kan inte säga hur länge jag satt så men det började närma sig solnedgång och solen färgade himlen med drömlika slöjor i skiftande färger. Då hör jag det konstiga ljudet igen, det från drömmen men nu är jag vaken. Det kommer nerifrån sjön och jag blir intresserad. Nu kanske jag hade chansen att finna en förklaring till mina mardrömmar. Jag tar på mig stövlar, jacka och hänger kikaren runt halsen, sveper det sista i glaset och ger mig ut i sommarnatten med riktning mot sjön.
   När jag öppnar dörren och skådar ut över kolonilotten, med dess gigantiska rabarberblad och morotsblast, känner jag en inre styrka. Det är ju faktiskt min kärlek som fått dessa fraktaler att explodera. Jag känner det klart som i en uttolkad dröm, där grumligheter vänts till solklarheter. Allt tycks nu klart eller det känns i alla fall så. Jag tänker ett ögonblick på flaskan jag lämnat bakom mig men inser att den ju finns kvar. Så jag ramlar vidare nerför den gistna trappen, stannar upp vid blomkålen och lyssnar. En skata kraxar i morasen. Jag ser dimmor växa från vattenlandskapet. Jag får en frossrysning över ryggen och tänker: Detta måste vara något stort.
Jag står där, helt stilla och vänder min uppmärksamhet utåt. Jag lämnar mig själv och min självömkan. Jag upplever något som är större än mig själv. Stjärnor glimmar i universum. De glimmar för mig, bara för mig och just nu. Jag står där med sinnena på helspänn och efter en stund hör jag ljudet igen. Det kommer från en plats längre fram vid stranden.
   Jag känner ett oförklarigt släktskap med ljudet och börjar tänka. Eftersom jag gått i psykoterapi är det lätt att tänka att detta har något med mitt liv att göra. Ja, så tolkar man ju drömmar.
Plötsligt hör jag ljudet igen. Ljudet av ett svårt skrikande barn, ett barn som lider. Det känns som om det talar direkt till magtrakten och jag får ett lättare anfall av hyperventilering. Jag bryter upp ifrån vegetabilierna och dras med spända sinnen mot ljudet. Det kommer fortfarande från sjön. Det göms en perfekt utkiksplats bakom några välväxta enbuskar. Fort var det gjort och okularen fokuserar ön. Där finns en koja. Jag hör att det är därifrån ljuden kommer. Sjöröken stiger upp från vattenytan. Flaskan på bordet i stugan dyker upp i minnet. När jag med kikaren sonderar terrängen runt sjön efter en båt eller nån förklaring på denna mystik ser jag en kanot på motsatta sidan. En grön kanadensare ligger uppdragen. Den förefaller vara nyligen lämnad för när jag justerar skärpan på kikaren ser jag att den ännu är blöt. Mitt hjärta slår hårdare och det känns som om jag är något på spåren. Jag hänger kikaren runt axlarna och tar upp jakten. Vegetationen är allt annat än lättforcerad med små tuvor och buskar som får mig att snubbla. Jag bestämmer mig för att lämna stranden och ta vägen genom skogen istället. Kanske kan jag genskjuta något eller någon.
   Medan jag springer där i skogen bland tallar och stenar, som får mig att känna mig som när jag var en liten gosse i Bureå, känns plötsligt allt så välbekant. Den tysta och mossmjuka, tallbarrstäckta marken. Känslan av att vara på ett hemligt uppdrag. Känslan av att delta i något stort och viktigt. Då är det som om jag befinner mig i drömmen igen. Jag befinner mig sittande i en biografstol, i något som verkar vara Skelleftehamns Folkets Hus. Jag känner igen den gigantiska målningen av gruvarbetare som bryter sten med stora järnspett, allt målat med mycket blå färg. Jag sitter där med mina kompisar från klassen. Det känns som om det är mitt eget liv som spelas upp på duken. Jag ser långfilmen om mig själv.
Men allt går så fort som tanken. Med en spasmisk ryckning vaknar jag och sträcker ut handen mot nattduksbordet. Jag greppar flaskan som är otömd utan kapsyl.
Jag klunkar i mig det som är kvar och somnar om.

 

/Fredrik Augustin 2001

t i l l b a k a