Dom som trodde dom fanns.

prolog
Jag ser trenchcoats och cowboyhattar och i spegelbilden på dörren i tåget ser jag Dig igen. Ett kort ögonblick i mörkret mellan stationerna. Vi möts Där varifrån ljuset kommer.

--- 1
Hon hade nyckeln till hans innersta längtan. Allt som hade sparats från kärlekstider kom vällande ur djupen. En ren förlossning. Naken stod han och såg henne gå ut i världen som om inget hade hänt. Bara elden brann den natten. Inte heller denna gång var han förmögen att förstå; han blev övergiven av sig själv för något icke existerande. Sedan glädjen att åter få finnas i hennes närhet. Den mjuka rösten. Men ångesten att spela distansen och rusa mot nya ensamheter, var alltid närvarande.

--- 2
Långt efter det hon gått fanns hon närvarande inom honom. En minnesbild som en blixt på näthinnan, ett invärtes ljus. För henne var det inte så. Som barnet glömde hon genast de skilts och var helt i Nuet. Kanske rent lättad och fri från andningsbesvär. Nu kunde hon fortsätta Leva. Han kände så igen det, hade levt ett tidigare liv då han var hon och hon var han.

--- 3
Varje dag och situation var hon närvarande i hans kropp. Ett minne, arketypiskt starkt och vackert när hennes hand letar efter hans lår i den röda soffan.

--- 4
Din starka vilja gör mej smått förlamad av längtan. Inte efter kött men närhet och utbyte av. Jag vet det krävs magic att komma dithän. Det är inte ord vi talar om. En slags tonalitet.

--- 5
Jag är inte rädd för styrka, tvärtom jag hyllar den så ensam och stark jag är. Men jag vill Dansa med någon på min färd genom detta. Ensamheten är inte längre något att bejubla när jag förstått vad Vi är.

--- 6
Så en kväll ensam och lätt berusad, får han uppleva det meningslösa våldet. En ung och mycket svag får kraft genom blodsutgjutelse. Sparkar & slag. Han kände att han fanns och själva Meningen uppenbarad. Visst gör det ont när droppar rinner.

--- 7
De satt mitt emot varandra. Mitt i skulle de göra MUSIK. Eller ville de bara mötas? Trevande efter den sanna Våglängden kom de att sväva ut i samtal om rent mänskliga ä mnen. En samvaro av social karaktär. Då & då kom ändå toner ur instrumenten och man kunde höra änglalika röster från henne. Han svävade med ut på de mjuka vågorna i ingenmansland. Men osäkerheten kom på besök, drev honom till rena rama skämtsamheterna. De brast båda i skratt efter ett fritonalt hopp om räddning. De älskade varandra.

--- 8
Så telefon och mellan orden i tystnaden, kändes värmen sprida frid i hans hjärta. De strålade till mötes i soffan där han först känt igen sin ensamhet. De hade mycket att tala om och mycket skulle ske. Det roade dom som trodde dom fanns.

--- epilog
När hon så och utan förvarning dök upp i bildrutan, kände han inte igen henne men fanns i sången. Den härstammade från tiden de ännu var Ett. Inne i henne var han ganska annorlunda, ville varken eller och både och samtidigt. TAO. Hela tiden så medveten om upplevelserna, möjligheterna & omöjligheterna.
Så plötsligt på andra sidan ett runt bord. Ser det där speciella stråla igen. En passage, ett möte så att till & med den höga musiken tystnar. Det totala, som en dimma, ogripbart men närvarande. Han visste att det fanns. Hon visste. Om jag bara kunde minnas den situationen. Nu ensam i sängen igen med tonerna av ett enda balsam bortom orden försöker att skriva ord för att få tiden att gå. Mot vad. Mot döden dess enda tillintetgörare. Jag som trodde jag fanns.