Änglavakt
ett barndomsminne

Ur dimman hörde jag min mors röst ropa:- Nu är jag less att tjata, upp och hoppa nu! Det var en helt vanlig sommardag för ett lärarbarn- nja, inte helt vanlig eftersom jag fyllt sju år, börjat skolan och firade mitt första sommarlov. Som lärarbarn var man van vid långa familje-semestrar eftersom föräldrarna var lediga hela sommaren. Långa tråkiga bilresor eller båtsemestrar tillsammans med familjen, långt borta från kompisarna. Jag hade visserligen två syskon men de var så mycket äldre än jag så vi lekte inte så bra ihop.
   Den här gången skulle färden gå från Bureå till Lögdeå i Sundsvallstrakten. Min mor kom därifrån och någon gammal moster eller faster hade gått ur tiden så vi skulle åka ner och bevista begravningen med ceremonier och hämta något gammalt arvegods. Jag tror inte jag någonsin träffat människan i fråga och jag minns hur tråkigt jag tyckte det var att inte få följa med mina nyvunna klasskamrater till barnkolonin i Burvik. Jag hade hört äldre kamrater berätta fantastiska historier om kuddkrig, spökhistorier och allehanda hyss på nätterna. Jag fick förresten aldrig åka dit eftersom det inte ansågs fint nog för ett lärarbarn- det var något som tillhörde arbetarklassen.
   Det var alltså med gråten i halsen jag klämde in mig i baksätet på vår SAAB 2-taktare mellan mina syskon. Som minsting fick jag ju alltid sitta i mitten vilket i och för sig var bra med tanke på utsikten. Mina syskon Håkan och Eva satt mest uttråkade och stirrade ut genom var sitt sidofönster. Där satt jag i mina mest förhatliga gröna yllebyxor som kliade, solen steg och en sex timmar tung varm bilresa väntade. Vid första stoppet i Umeå var det rökpaus och jag fick till min glädje köpa en läsk och en serietidning, vilken minns jag inte. Det var i alla fall inte Kalle Anka, han var inte rumsren.

Resan nådde äntligen sitt slut och efter inkvartering, bockande och tagande i hand och:”Oj, vad stor du har blivit” fick jag äntligen ”gå från bordet”. Jag var enda barnet och min vana trogen gick jag ut på upptäckarstråt i omgivningarna. Lögdeå var ett litet samhälle med små trähus som tagna ur en sagobok, stora lummiga trädgårdar och en å rinnande mitt i byn, Lögdeån. Jag som hade växt upp i Bureå var mycket intresserad av fiske, ja det var min favorithobby alltsedan jag som 5-åring metat upp mina två första aborrar. Därför begav jag mig denna soliga sommarafton raskt av med uppdrag att rekognosera fina fiskeställen till kvällen. Jag kunde leta maskställen. Farsans teleskopspö låg alltid i bagageluckan och ibland hade jag fått låna det. Det här var kanske ett sånt tillfälle. Sen skulle jag prova min fiskelycka efter middagen som skulle serveras om en timme.

Jag hittade en stig bakom en uthuslänga där jag sett en lövhög med potentiellt maskinnehåll. Det verkade vara en fiskestig så jag följde den genom en skogsdunge, full av allehanda blommor. Med sinnena på helspänn hoppade jag till av rädsla när en ekorre skuttade ner på stigen bara några meter ifrån mig. Det hela kändes som ett äventyr då jag inte var van vid vegetationen, fågelsången eller blommorna. Hela atmosfären kändes annorlunda än skogarna i Bureå. Strax skymtade jag ån vid skogsbrynet och skyndade på stegen.
   Nere vid vattnet såg jag till min besvikelse att det inte verkade vara särskilt fiskevänligt; ån hade långa sandstränder med en liten bäckfåra i mitten, nästan inga stenar eller sjögräs och vattnet var max en meter djupt. Typiskt. Jag tog av mig skorna och vadade ut i vattnet som var ljummet och klart som badkarsvatten. Jag bestämde mig för att ta ett dopp och klädde av mig i kalsongerna. En liten bit längre ner bildade bäcken ett sel av lugnvatten som såg ut som en lagun. Dit skulle jag simma och dyka.

Det var precis då som det inträffade. Handlöst och helt utan förvarning drogs jag ner under vattnet som en vante. En undervattenström hade sugit tag i mig och jag kastades runt, runt i en virvel. Allt var grått runt omkring mig och jag visste inte vad som var upp eller ner, jag hörde bara ett forsande ljud och kände smak av sötvatten i munnen. Det smakade som havsvatten luktar. Så, lika plötsligt stod jag på alla fyra på andra sidan stranden. Jag hostade och spottade sand. Strömmen hade tagit mina kalsonger och naken stod jag förvirrad och undrade om jag hade drömt. Nej, mina kläder och skor låg kvar på andra sidan och nu fick jag hjärtklappning av rädsla för jag förstod vad som hänt. Jag tittade mig omkring, orolig att någon hade sett mig men ingen syntes till så jag sprang skamsen och bar till mina kläder, klädde snabbt på mig och gömde mig i skogsdungen. Där satt jag en stund och tänkte ut vad jag skulle berätta om min lilla promenad. Byxorna började klia som aldrig förr så jag lämnade mitt gömställe.

Vid middagen satt jag tyst och lyssnade på de vuxnas mumlande samtal. Jag var i min egen värld och gick igenom händelsen om och om igen.Vad var det som hände egentligen? Jag bestämde mig för att inte berätta för någon vad jag varit med om, med tanke på repressalier, och det har jag faktiskt hållit till dags dato. Men det händer nu och då att jag återkallar minnet av den gången och tänker att:- Jag måste haft änglavakt.

/Fredrik Augustin 2001

t i l l b a k a