2 4 T i m m a r s - 9 7

småningom kunde vi lägga ut från bryggan i Kurjoviken. Vi skulle vara med i kappseglingen 24timmars. Beställd som jag var med ett barn vid min barm, var det förstås en massa grejer som dök upp. Tjugo minuter innan start hoppar jag flåsande ombord på s/y Ronja. Det är bara en fråga om minuter innan vi lämnar kaj. -Du vet, jag glömde tiden, liksom. Lika fullt glömde jag köpa snus och film till kameran. Tur att det var bunkrat ombord.
   Fyra minuter innan start närmar vi oss startlinjen där de andra tävlande redan guppar på de små vågorna och laddar för startskottet. Vi kommer så iväg, seglande i en fart av cirka 2,5 knop. Vi ser den bekanta siluetten av Kallholmsbergets vattentorn som står stadigt och tål de starkaste vindar, vilka vi för stunden verkligen inte upplever. Vi rundar Rönnskär norrut med en konstant avtagande vind, satsar på den inre vägen mellan Bredskär och Gråsidan för att när vi kommit i höjd med Gråsidans västudde hamna i total bleke. Vad gör man då?
Man vrickar. Ett gammalt och beprövat sätt att, trots total vindbrist och motorförbud, ändå göra framfart. Vår närmaste medtävlare, som för tillfället helt saknade motor, lyckades med hjälp av åror förhindra att driva iland utåt Kågnäset. Alla sätt är bra utom dom dåliga. Efter två timmars idogt vrickande kommer äntligen en vindpust sakta, sakta ökande. Eftersom kaptenen hade fripass och sov gott satt jag med en smula be-slutsångest; skulle jag sätta mylargenuan? Jag tog fram den batteridrivna bergsprängaren, laddade in ett band med Chopins pianomusik.Jag kan verkligen rekommendera Adam Harazievitzs tolkningar- Rubinstein, släng dej i väggen. Vilken njutning att slösegla, sippa på en folköl i gryningen och inandas frisk havsluft.

Min inre röst ropade dock allt starkare och påminde mej om att vi faktiskt kappseglade, så efter nån timme och i samband med att vi rundar Nygrån åker kryssfocken ner och genuan upp. Nu går Ronja mycket bättre. Vinden har ökat successivt och vi gör väl en sex knop på kryssen söderut med sikte på Skötan.
Eftersom vinden är sydlig blir vi tvugna att slå ut mot Finland, ett land som vi tidigare i sommar besökt i samband med postrodden. Som följe- och peppbåt. I det här skedet kan man väl säga att 24timmars redan är avgjord. Vinnarbåten tror vi oss ibland se inåt Kågefjärden men det visar sig vara rent önsketänkande. En Vindö 30 borde inte vara att ta miste på.
   Nåväl. Efter cirka nitton timmars segling närmar vi oss Gåsören, denna stenö i ett betongfyllt område. Här ligger laxfällor och grynnor så det är farleden som gäller. Vi stryker seglen och tuffar in i den fina stenhamnen, skyddad för de flesta oväder, in till en välkryddad fest. I gamla lotshuset hade dukats för surströmmingsgalej med Skråmträskbröd. Väl på plast blev det förstås en dos av "gissa vilken låt- spelet", där undertecknad spelade visor på fiol för barn och vuxna att gissa. -Gubben Noak, Gubben Noak.... Sjelvkaart!

Jag kommer väl aldrig att glömma dessa tonårssomrar när vi seglade ut till Gåsören. Nu snackar vi jolle-segling med Askeladden. Det här var på den tiden Killingörviken ännu var seglingsbar. Innan man beslutade bygga en väg ut mot industiområdet på norra sidan. Man hade visst framtidstro. Efter det ingreppet blev vi tvungna att rigga utanför banken varje gång, och rigga av på hemväg. Det blev lite jobbigt för ryggen när man ensamseglade. Men det gick.
    Min kompis Peter hade en "Tabur Jak Marin III", för övrigt en av de sämsta båtar jag seglat, tror jag. Men vi seglade och vi övade oss i tippning, den ädla konsten att leva. Man seglar hårt, tippar, hoppar upp på lovartskrovet för att hamna på centerbordet. Lyckan är att hinna resa upp båten igen utan att ha blivit blöt.

Detta upprepade sig många gånger och jag kan verkligen tacka dessa experiment för min seglarutveckling. It´s the best. En jolle är så känslig och direkt.


Vi gled alltså in i Gåsörens fina hamn. Vi kom som första båt men visste innerst inne att Jerkers, Tärnan, trots allt hade kammat hem segern. De låg neråt Bureå när vi anla kajen.

Allt blev försonat när vi fick äta den godaste Ulven med, och det vill jag understryka, Skråmträskbröd. Finns för övrigt på Holmgrens i hamn. Gul lök och rundpotatis. De goda människorna som var där kunde dessutom bjuda på folköl 3, 5. Tack för det.
Efter suringarna gick vi som runt ett tag. Här är stigarna spångade så man slipper halka omkring på rullstenarna. Jag kollade in det gamla fyrhuset. Vad fint! Som en tidsmaskin rakt in i tjugotalets byggnadsstil. Det lilla sovrummet på övervåningen. En caféliknande lokal på undervåningen. Under tiden ekade skriken från en frustrerad liten pojke på sådär en fem år från utedasset. Han hade det jobbigt med naturbehoven. Inte hade han tid med sånt mitt i leken. Så han skrek och flännade, som bara barn kan. Det passade så bra in i bilden av en vinpinad stenö väl bekant med urkraften. Höststormar som vrålar och skriker.
   Vi hittade till slut en av dessa underbara grillplatser som det finns gott om på ön. Där kunde jag, utan vare sig såg eller yxa, låta min scoutådra flöda fritt i plockandet av drivved och tillredandet av en rejäl eld. Mycket ved blev det, och varmt! Allsång långt i på småtimmarna. Jag kommer ihåg att det gjordes försök att inplantera kaniner på ön under sjuttiotalet. För hageljakt, tror jag.
   Experimentet föll däremot inte så väl ut. Efter några år var dom borta. Var det rävar som tog dom? Eller kanske flyttade dom till Finland? Det karga landskapet gav dom väl inte nog med föda, kan man tänka. Kanske hade det gått bättre med harar. Kaniner lever ju inte vilt på dessa breddgrader. Vi får hoppas att Kryssarklubben blir mer livaktiga på denna oasö för nutidsmänniskan. För en nästan symbolisk summa kan nämligen medlemmar i klubben hyra hela härligheten. Nåja, det finns några privata stugor på norra delen av ön. Kan allmänheten hyra stället? Sent ska jag glömma Skråmträskbrödet och den sköna "dagen efter" då vi i solens sken satt och myste vid en brasa i väntan på att dimman skulle lätta. Dimbankarna låg inåt land. Ön var invaggad som i bomull och vi slapp se Rönnskärsverkets skorstenar. Som att sväva på moln. Ut ur dimman kommer plötsligt Boman med barnbarn och vän uppdykande- en av stugägarna på ön. Isa hoppade i och badade i hamnen. Vackert. Kallt? Upp dyker ännu en båt. En mycket välformad Laurinkryssare tillhörande arkitekten och postroddaren Olle med manskap. Nog är det väl skam att inte kunna minnas namn men jag vill tacka den Finsk/ Peruanska familjen för en minnesvärd förmiddag och den goda grillade korven.

P.S. Hur var det med kikargluggen i fönstret inåt viken egentligen?
Var den för att kolla tullarna eller utgående fartyg?

/Fredrik.

t i l l b a k a