Rapport från 24timmars 97

småningom kunde vi lägga ut från bryggan i kurjo-viken. Vi skulle vara med i kappseglingen 24timmars. Beställd som jag var med ett barn vid min barm, var det förstås en massa grejer som dök upp. Tjugo minuter innan start hoppar jag flåsande ombord på s/y Ronja. Det är bara en fråga om sekunder innan vi lämnar kaj. -Du vet, jag glömde tiden, liksom. Lika fullt glömde jag köpa snus och film till kameran. Tur att det var bunkrat ombord. Fyra minuter innan start närmar vi  oss startlinjen där de andra tävlande redan guppar på de små vågorna och laddar för startskottet. Vi kommer så iväg, seglande i en fart av cirka 2,5 knop. Vi ser den bekanta siluetten av Kallholmsbergets vattentorn som står stadigt och tål de starkaste vindar, vilka vi för ögonblicket verkligen inte upplever. Vi rundar Rönnskär med en konstant avtagande vind, satsar på den inre vägen mellan Bredskär och Gråsidan för att när vi kommit i höjd med Gråsidans västudde hamna i total bleke. Vad gör man då?
Man vrickar. Ett gammalt och beprövat sätt att, trots total vindbrist och motorförbud, ändå göra framfart. Vår närmaste medtävlare, som för tillfället helt saknade motor, lyckades med hjälp av åror förhindra att driva iland utåt Kågnäset. Alla sätt är bra utom dom dåliga. Efter två timmars idogt vrickande kommer äntligen en vindpust sakta, sakta ökande. Eftersom kaptenen hade fripass och sov gott satt jag med en smula be-slutsångest; skulle jag sätta mylargenuan? Jag tog fram den batteridrivna bergsprängaren, laddade in ett band med Chopins pianomusik.Jag kan verkligen rekommendera Adam Harazievitzs tolkningar- Rubinstein, släng dej iväggen.Vilken njutning att slösegla, sippa på en folköl i gryningen och inandas frisk havsluft. nästa spalt

Min inre röst ropade dock allt starkare och påminde mej om att vi faktiskt kappseglade, så efter nån timme och i samband med att vi rundar Nygrån åker kryssfocken ner och genuan upp. Nu går Ronja mycket bättre. Vinden har ökat successivt och vi gör väl en sex knop på kryssen söderut med sikte på Skötan.
Eftersom vinden är sydlig blir vi tvungna att slå ut mot Finland, ett land som vi tidigare i sommar besökt i samband med postrodden. Som följe- och peppbåt. I det här skedet kan man väl säga att 24timmars redan är avgjord. Vinnarbåten tror vi oss ibland se inåt Kågefjärden men det visar sig vara rent önsketänkande. En Vindö 30 borde inte vara att ta miste på.
Nåväl. Efter cirka nitton timmars segling närmar vi oss Gåsören, denna stenö i ett betongfyllt område. Här ligger laxfällor och grynnor så det är farleden som gäller. Vi stryker seglen och tuffar in i den fina stenhamnen, skyddad för de flesta oväder, in till en välkryddad fest.
I gamla lotshuset hade dukats för surströmmingsgalej med Skråmträskbröd. Väl på plast blev det förstås en dos av "gissa vilken låt- spelet", där undertecknad spelade visor på fiol för barn och vuxna att gissa. -Gubben Noak, Gubben Noak.... Sjelvkart!

Jag kommer väl aldrig att glömma dessa tonårssomrar när vi seglade ut till Gåsören. Nu snackar vi jolle-segling- Askeladden. Det här var på den tiden Killingörviken ännu var seglingsbar. Innan man beslutade bygga en väg ut mot industiområdet på norra sidan. Man hade visst framtidstro. Efter det ingreppet blev vi tvungna att rigga utanför banken varje gång, och rigga av efter. Det blev lite jobbigt för ryggen när man ensamseglade. Men det gick. Min kompis Peter hade en "Tabur Jak Marin III", för övrigt en av dom sämsta båtar jag seglat, tror jag. Men vi seglade och vi övade oss i tippning, den ädla konsten att leva. Man seglar hårt, tippar, hoppar upp på lovartskrovet för att hamna på centerbordet. Lyckan är att hinna resa upp båten igen utan att ha blivit blöt.
nästa sida